Efter flera år utomlands återvänder Hanna till det hus där hon en gång växte upp. Vid sin faders sjukbädd drömmer hon sig tillbaka till det förflutna - till barndomen och tiden i Hradec Králové med den tjeckiske maken och sonen Ivan. Men minnena bleknar bort och Hanna förmår inte skilja det hon verkligen upplevt från det hon drömt eller diktat. Orden känns döda och stela och döljer den levande verkligheten. Men ord kan också vara öppnande och befriande. När Hanna förmår att acceptera fantasins och drömmarnas roll i minnesprocessen kan hon på djupet närma sig det förflutna.
